Nervositet kan verkligen ställa till det ordentligt på tävling. Flera dagar i förväg kan man känna ett sug i magen och en lätt svindlande panikkänsla. För varje dag som går blir den starkare och starkare. Du försöker tänka bort det men det är lättare sagt än gjort. Så plötsligt är den stora dagen inne. Du stänger av larmet långt innan klockan ringer på morgonen för du har legat vaken hela natten och kallsvettas. Nu är det dags att gå upp och göra sig redo för att åka till klubben där tävlingen skall hållas. Benen känns som spagetti och rösten darrar, du tar ännu en vända till toa den tjugofemte i ordningen denna morgon….. Ingen ovanlig känsla, snarare väldigt vanlig.

Jag vet många som helt slutat tävla på grund av nervositeten. Jag är en av dem som varit riktigt nervös, jag började min tävlingskarriär tidigt, som väl var hade jag en hund som inte var känslig för min sinnesstämning utan var glad och körde på ändå, trots att matte blev så konstig och annorlunda på tävling.

Nu för tiden blir jag sällan nervös och detta beror på följande: När jag tävlat ett antal tävlingar med samma jobbiga känsla så bestämde jag mig för att nervositeten måste bort. Jag anmälde mig till ett ganska stort antal tävlingar under en kort tidsperiod. Det var otroligt jobbigt till att börja med, men efter tre fyra tävlingar på kort tid så orkade jag inte vara lika nervös längre och gradvis släppte det mer och mer.

Det andra jag gjorde var att analysera vad anledningen till min nervositet var? Jag var väl förberedd, visste hur varje moment skulle se ut, vilken ordning de kom i, hunden var också väl förberedd så det handlade inte om det. Jag kom fram till att det var ”pressen” att prestera för andra och vad de skulle tycka och tänka, och en vilja att göra bra ifrån mig som låg till grund, allt fanns naturligtvis bara i mitt huvud, som hjärnspöken.
Så jag började fundera på hur jag själv tänkte när jag var på tävling som publik. Jag liksom många andra tittar lite förstrött, umgås desto mer och pratar med likasinnade, om någon hund skulle nolla tar man ingen större notis om det, det är sådant som händer. När någon hund showade så var det bara publikfriande. Ibland ser man någon som imponerar, ibland inte.

De medtävlande bryr sig mest om sig själva och har fullt upp med sin uppvärmning sina rutiner osv.

De du tävlar för tävlingsledare, domare och andra som figgar har ofta fullt upp med sina uppgifter.

Tävlingsledaren ska hålla koll på banan och fokuserar på att kommendera dig rätt, ställa upp dig på rätt plats osv.

Domaren och den som skriver kommer visserligen ha fokus på dig och din hund men hur många hundar har denne dömt? Jag kan lova att denne har upplevt nästan allt som kan gå både fel och rätt för olika ekipage.

Jag lyssnade på radion för ett tag sedan då radiolyssnarna fick ringa in angående saker som de i smyg skämdes för, en lyssnare ringde då in och berättade att hon brukade skämmas för att hon ibland behövde få frossa i fet mat, godis, chips och dricka, när hon handlade allt detta så skämdes hon inför kassabiträdet som satt och såg precis vad hon köpte.
Efter detta samtal efterlyste de ett kassabiträde som kunde berätta hur denne tänkte angående folks köpvanor. Efter en stund ringde ett kassabiträde in och försäkrade att de som jobbar i kassorna inte tar någon notis om vad kunderna handlar. Flera tusen varor rullar på bandet under en dag och hon menade att det fanns betydligt roligare och stimulerande tankar än att fundera på vad kunden köpte och varför.

Jag tänker att lite så är det med domare, de ser massa olika ekipage och olika utförande på moment, det blir skåpmat och omöjligt att komma ihåg efterhand.

Du känner dig som en huvudperson men på en tävling finns det 20 andra huvudpersoner.

Den som är med och skriver är antagligen intresserad av hur bedömningen går till, lyssnar, skriver och lär sig vad domaren tittar efter (ett utmärkt sätt att lära sig på förövrigt) jag tänker att det är mest för egen del.
Övriga som är med på en tävlingsdag är otroligt nog    mest fokuserade på sina uppgifter och inte på mig som tävlar.

Mina bekanta och träningskamrater, ja de vill ju förhoppningsvis mitt bästa och gläds åt mina framgångar och stöttar och är förstående i mina motgångar.

Finns det folk som vill att det ska gå dåligt? Kanske! Men ärligt talat så ligger det hos dom i så fall. Avundsjuka och illvilja gör mest skada hos den som känner det och förr eller senare kommer antagligen den insikten till dom med.

Prestationskraven satte jag på mig själv och gör fortfarande, men skillnaden är att jag med all erfarenhet idag vet att vissa tävlingar kan gå dåligt och att det kan bero på faktorer som jag inte råder över men som jag senare kan ta med i min träning och vara förberedd på till nästa gång. Det är djur vi håller på med och inga maskiner (som väl är)
Man lär sig hela tiden och omständigheterna förändras ständigt det är bara att acceptera.

En dålig tävling kan leda till något storartat i framtiden.

När jag ska tävla börjar uppladdningen långt innan men inte med nervositet utan med ett fokus. På tävlingsdagen har jag en plan utifrån min träning, hur jag ska värma upp och vart jag kan värma upp. Momentordningen memorerar jag för att noga tänka igenom hur jag ska lägga upp mina momentrutiner och jag skaffar mig en överblick av tävlingsbanan. Jag har en plan för min belöning efter genomfört program. Mer än att noga förbereda sig och ha en genomtänkt plan kan man inte göra. Jag vill gå in på planen i min och hundens ”bubbla” och släppa allt annat, ibland lyckas det ibland inte….

Jag säger inte att det är lätt att bli av med sin nervositet, men det går i de allra flesta fall och att tävla blir betydligt härligare utan illamående, svettningar och hjärnspöken.

 

På Backautmaningen är vi nu framme på dag 20: 20 steg +