Jag fick flera tankeställare under lördagens lägre klass tävling med Frö, det är verkligen lärorikt och utvecklande att tävla.

Vi startade med ett fint spårupptag och resten av spåret gick också bra, Frö var verkligen jätteduktig speciellt med tanke på hur uppbökat av vildsvin det var överallt och hur lite vana vi har av det. En pinne bort men resten markerade hon perfekt.

Budföringen stod vi över precis som i Appellen, anledningen till det är att jag helt enkelt valt att inte träna in det momentet alls med henne.

Den låååånga platsen med skotten gick lysande, hon låg koncentrerat med fokus på uppgiften och mot mig hela tiden.

Sen var det dags för lydnaden, jag värmde henne en stund innan men med facit i hand borde jag lagt ännu mer tid till uppvärmningen, hon var lite väl het när vi gick in och inte helt hundra i bubblan. En tanklös sak av mig var också att gå in där jag fick möte av den som sprang ut från planen det rubbade Frö`s koncentration en aning, ett fint kvitto på träningen var dock att hon snabbt växlade om till arbete igen.

Som jag tidigare skrivit om är Frö en hund som har kontrollbehov på sin omgivning,  jag har lagt mycket träning just på de här bitarna, att kunna släppa kontrollbehovet på omgivningen och förhålla sig neutral mot andra. På den här tävlingen fanns många svårigheter, alla var väldigt nära och såklart helt okända och publiken var nära inpå. Min plan var (som alltid) att vara totalt närvarande med henne och inte ta några notiser om annat, vi skulle gå in och ha roligt,  jag skulle dessutom le rätt igenom tävlingen (tror jag lyckades ganska bra med det.)

Jag kunde märka att Frö inte var helt bekväm, hon kom av sig i en halt under fotgåendet och skällde dessutom till samtidigt, men det positiva var att hon snabbt kom tillbaka i fokus igen och släppte det. I krypet var hon okoncentrerad och inte helt bekväm, hon gjorde dock så gott hon kunde och det tog sig mot slutet.

Under tävlingens gång fick jag också se att hon hade blod både på ryggen och huvudet, försökte kika så gott det gick när jag belönade socialt mellan momenten men kunde inte se något sår, det visade sig dock att det inte var hon som blödde utan jag. I uppvärmningen måste hon ha råkat bita till över mitt finger, vilket jag inte märkte förens vi klev av planen och upptäckte att hela handen var blodig. Lättad över att det var jag som blödde och inte hon.

Jag kan sammanfatta det så här

Frö är en fantastisk hund som trots svårigheterna fixade alla momenten så fint. Jag måste bli mycket bättre på att träna med okända nära oss. Sen har vi en del detaljpill såklart. Jag måste också bli bättre på att slappna av i axeln på vänster sida, tror det är tävlingsadrenalinet som gör att den åker ut (enligt mig) för mycket.

Vi blev uppflyttade och hamnade på en 2:a plats. Nu siktar vi mot Högre klass i slutet av sommaren.

Här kommer en ihopklippt film från tävlingen

Jag är tävlingsmänniska ut i fingertopparna, jag älskar att tävla! Det motiverar mig, jag får en stor träningsmotivation av att ha en tävling framför mig. Jag vet hur jag ska lägga upp träningen med hunden flera månader innan tävlingsdatumet, jag gör en plan (som jag ibland får revidera efter resans gång) planen är viktig, kan hunden momentet? Om inte ska det läras in, behöver någon del bli bättre? Håller allt i en kedja? (utan belöningar) Det ska också övertränas, tävlingen ska kännas lätt, vi ska inte ligga på marginalerna för att lyckas genomföra momentet, därför går vi dubbla fotprogram, dubbla sträckor i framförgående osv.

Jag tränar också mentalt, jag visualiserar hela tävlingen – känslan, den positiva energin, glädjen, jag ser framför mig hur vi kommer in på planen, hur känslan är när vi ställer upp, vilket team vi är och hur vi tillsammans dansar oss igenom hela tävlingen. Inget negativt finns med här, inga fallgropar, inga fel, bara flyt och glädje rätt igenom. Den här inre filmen låter jag rulla kontinuerligt.
Varför gör jag då detta? På tävlingsdagen kommer det naturligtvis lite nerver, (de är nödvändiga för en bra prestation.)  Eftersom jag redan gjort tävlingen i huvudet så vet kroppen vad den ska göra det kommer gå per automatik, låter det koko? Testa själv, men inte bara ett par dagar innan, börja i god tid.

Är tävlingen mellan mig och mina medtävlanden? Nej! Tävlingen är mellan mig och de mål jag har satt upp. Det är det enda jag kan påverka, jag kan inte påverka hur det ska gå för de andra på tävling, om jag har mål som är kopplade till andra då har jag ingen kontroll, hur ska jag kunna förbereda mig för att vinna om det är beroende av vad de andra gör?
Mina mål är djärvt ställda jag vill ha perfektion utifrån hundens och min kapacitet, om vi klarar målet så kan en konsekvens av det bli att vi vinner tävlingen, men om det har gått bättre för en medtävlande och jag ändå lyckats uppnå mina uppsatta mål är jag inte ledsen för det, målet blev ju uppnått. Om jag däremot vinner tävlingen trots att mina mål inte uppfylldes känner jag mig inte som en segrare.

Den stora motivationen med tävlandet för min del är att komma så nära min målbild som möjligt.

v 

I söndags tävlade vi appellen i Västervik men, förberedelserna inför tävlingsdagen började för flera månader sen. Vi har länkat ihop alla delar till moment, sätt ihop momenten till en helhet, störningstränat, utvärderat, monterat isär igen och detaljtränat, satt ihop och stämt av, pillat åter med detaljer, kedjat, successivt byggt upp uthållighet i uppgifterna och en säkerhet i utförandet oavsett störningar så som nya platser, nytt folk, nya hundar (platsliggning och runt om) Dessutom har vi spårat på många olika underlag och med olika spårläggare.

För Frö´s och min del har det handlat mycket om att jobba inte bara med moment och kedjor utan nästan mer om att vara i ”bubblan” no matter what!
Hon är en hund som vill ha kontroll på sin omgivning, mycket vakt och stor integritet, de här delarna har vi tränat extremt mycket på och vet man inte om att hon är sådan tror jag inte man tänker på det när man ser henne. Däremot så kanske man ser att jag ständigt jobbar med att förstärka rätt beteende och har en plan för vad jag eventuellt utsätter henne för eller inte utsätter henne för. Jag upplever att vår ”bubbla” är stark och att hennes uppgiftsfokus är stort, hon har blivit jätteduktig på att stänga ute allt som händer runt oss, vilket jag också fick en fin bekräftelse på på tävlingen.
Hon är den typen av hund som många skulle säga – den där måste du ha tummen i ögat på! Jag säger tvärtom, jag måste visserligen ha mycket fokus på henne och vår omgivning för att kunna förstärka det jag vill ha, hon är redan osäker på andra hon behöver absolut inte en person till i sin tillvaro att vara osäker på. Hon ska kunna ha full tillit till mig och det innefattar att jag ”skyddar” henne mot situationer som hon tycker är jobbiga och istället lär henne att hantera det hon måste kunna hantera tex i träning- och tävlingssituationer, det byggs upp successivt genom positiv träning. Jag kan numera ta av kopplet och lita på att hon väljer mig oavsett, det är en fantastisk känsla men också en färskvara som inte får tas förgiven.

På lördagen packade jag, Emelie (min dotter) och hundarna in oss i bilen och drog till Västervik. En lång resa där vi fick mycket tid att prata träning och tävling. När vi anlände på eftermiddagen åkte vi direkt till Västervik BK för en generalrepetition, planen var att hålla träningen lätt, bygga självförtroende på den nya planen, belöna mycket och ha riktigt kul. Det är lätt hänt att man ställer alldeles för höga krav och att eventuella tävlingsnerver ställer till det i träningen strax innan tävlingsdagen, nu måste allt bli perfekt! Hunden gör kanske fel och vi blir desperata i våra försök att fixa dem, detta gäller också i uppvärmningen på tävlingsdagen, men jag tänker samma där, glädje och lätta uppgifter. Det gäller också att ha tilltro på att vi som ett team kommer klara av det.

Vi åkte från klubben med en god känsla. Vi la oss tidigt för att vara ordentligt utvilade på tävlingsdagen.

På tävling är det absolut viktigaste att vara fullt fokuserad på hunden och på mina och våra uppgifter tillsammans, allt som man kan påverka, det man inte kan påverka såsom resultatet, poängen, omgivningen och störningarna måste man lägga åt sidan. Likaså alla katastroftankar, tänk om än det ena än det andra. Istället försökte vi fokusera på det positiva.

Emelie fick startnummer 2 och jag fick nummer 8, perfekt eftersom det då fanns gott om tid att hjälpa, titta och sen fokusera på sitt eget.

Emelie och Inkas spår gick kalasbra, (dåligt filmat dock eftersom jag spänt kollade vid sidan av kameran också) hon var klockren och hittade och kom med alla tre pinnar. En lycklig unge och hund efteråt. 10/10 på spåret.

Mitt och Frö`s spår gick också bra, hon spårade fint men gick över andra pinnen, hon var väldigt laddad efter att ha kikat på allas spår innan så kanske det var det som gjorde att hon missade, strunt samma, jag är nöjd hon markerade de hon hittade fint och tog vinklarna jättefint. Vi fick 8/8 på spåret.

Åter till klubben och nu var det dags för budföring, jag avstod, har inte tränat in detta med Frö, det är ju ett moment som försvinner fort och Frö är som sagt inte så social. Social är dock Inka, Emelie har tränat flitigt, vad som händer ser ni på filmen, kan dock avslöja att vi fick oss ett gott skratt. Härliga hund!

Platsliggningen gick också bra alla åtta hundar låg, hunden bredvid Frö pep och skruvade oroligt på sig men Frö fokuserade på sin uppgift och mig hela tiden.

Slutligen var det dags för lydnaden. Emelie värmde en stund innan hon gick ut på planen med lite koncentrationsövningar, jag stod på verandan och höll tummarna hårt, det blåste mycket vilket gjorde det svårt att höra tävlingsledarens kommendering i fotgåendet vilket ledde till några missförstånd, men Emelie höll huvudet kallt och fortsatte vidare ändå. Programmet flöt på som en dans och de visade verkligen vilket fint samspel de har tillsammans.

Min och Frö´s lydnad kändes också bra, några småmissar här och där men den största vinsten för oss var att vi var i ”bubblan” och stängde ute allt runtom. Vi hade fantastiskt kul genom hela programmet! Jag är så glad att jag gett henne tid att mogna in i detta, hon känns så redo för alla utmaningar som väntar.

Nu är ett nytt delmål satt – lägreklass väntar på oss båda i vår.