När jag var 14år 1992 köpte min mamma en djuraffär i Säffle, en dröm hon haft i många år, hon döpte den till Jyckebo Zoo och såklart blev det ett projekt som hela familjen var involverad i. Ganska snart började jag jobba i butiken, några dagar i veckan jobbade jag efter skoltid, lördagar och på lov.

Jag fick tidigt ta stort ansvar vilket jag är tacksam för, den tiden formade mig mycket. Det finns så mycket minnen och jag tänkte dela några här.

Som när mamma kom på att vi skulle skaffa en Papegoja en Gråjako (för de är duktiga på att prata) snart hittade vi en som var till salu, på vägen hem satt han i en transportlåda då han plötsligt började vissla brudmarschen.
Dagen efter fick jag ”ont i huvudet” och blev tvungen att stanna hemma från skolan, jag ägnade hela dagen åt att bonda med Jacko (som vi döpte honom till) vilket var exakt vad som hände, papegojor är enmansfåglar de väljer ut en person och den personen blev som sagt jag, inte helt optimalt då mamma främst köpt Jacko för att han skulle vara med henne i butiken och snickesnacka med kunderna.
Det var således bara jag som fick gosa med honom, men han försökte locka övriga familjemedlemmar att klia honom i nacken genom att säga gosi gos och böja huvudet nedåt, men när de närmade sig försökte han hugga, alla utom mig, jag fick klia honom hur länge som helst. Han var en riktig pratkvarn och väldigt smart, förstod sammanhang och när han skulle säga vad, han härmade pappa klockrent och lurade oss många gånger genom att ropa att det var mat och liknande, jag svär han hade humor den där Jacko.
Mindre kul var det när grannen skulle måla om huset och Jacko lärde sig att härma färgskrapan.

Nåväl åter till butiken Jacko skulle inte säljas men han var i butiken med mamma under dagarna för att charma kunderna, så vad hände, hemma pratade han nästan oavbrutet, i affären sa han inte ett ord, nada! Johoo sa mamma till kunderna han pratar och pratar vänta och se och de väntade och väntade… resultatlöst.

Det finns många djurminnen från den här tiden, sålda undulater och nymfparakiter fångade vi med händerna och jävlar vad de kunde bitas, medan man log och pratade med kunden nöp undulaten eller nymfparakiten sönder nagelbanden så blodet skvätte, det var bara att hålla god min och diskret försöka torka bort blodet.

På mornarna satte vi för ingången till djurrummet och kaniner och marsvin fick vara lösa på golvet medan vi städade burar, det hände dock att något djur lyckades smita ut i butiken och det kunde ta timmar innan man fick tag i kaninen eller marsvinet (det fanns mycket de kunde gömma sig under) plötsligt när man hade en kund kunde det komma en kanin skuttandes över golvet, leendes fick man förklara att det inte var konstigt alls vi rastade dem lite bara.

En gång snattades ett Marsvin från butiken, men Säffle är en liten stad och ganska snart kunde polisen tipsas om vem förövaren var, marsvinet beslagtogs och fick tillbringa några timmar i fyllecellen innan den åter landade i sin bur i butiken och senare såldes till sin egen familj. Vid det laget var han ett kändismarsvin som delat sina upplevelser i den lokala tidningen.

Eller som den gången jag skulle jobba och promenerade med min hund mot butiken, halvvägs dit upptäckte jag att min katt förföljde oss, hon vägrade vända hemåt så jag fick helt enkelt låta henne följa med, när vi kom ner till stan fick jag bära henne, det såg nog lustigt ut, en Schäfer i kopplet och en katt under armen, hon fick vara med mig i butiken den dagen.

Eller som när mamma plötsligt fick för sig att min och min brors avlagda optimistjolle skulle göra sig perfekt i skyltfönstret, jag minns inte hur de fick dit den (det borde inte varit möjligt) men det gick och så småningom fick de även ut den.

Eller när vi fick in en iller i butiken som någon omhändertagit, troligtvis en vild sådan, vi var bara en hållplats för illern och några dagar senare kom en kvinna med stor illervana som skulle ta hand om denne, medan mamma försökte förklara att illern troligtvis var vild öppnade hon buren och lyfte ut illern som direkt bet sig fast i kvinnans haka och vägrade släppa, kvinnan skrek och tillslut lyckades mamma bända bort den, kvinnan fick åka upp till sjukhuset och syntes inte till något mer.

På den tiden köpte mamma höbalar som vi sedan paketerade i säckar och sålde, minns än hur man hade hödamm i hela huvudet efter att ha stått på lagret och packat hö i säckar, en gång fick vi med en hel musfamilj i en höbal, hela familjen jagade möss både länge och väl de närmsta dagarna.

Är det något jag ärvt av mina föräldrar så är det hög arbetsmoral, jag minns till exempel hur jag nån gång (som den tonåring jag var) darrig och bakis släpade mig iväg till butiken (att vägra fanns inte på kartan) och mellan kunderna sprang på toa och spydde. Eller när jag flera gånger stod med hela näsan full blodstoppsvadd (jag blödde ofta näsblod på den tiden) och tog emot kunder, haha kan fortfarande se kundernas förfärade uppsyn innan jag med täppt näsa hunnit förklara läget.

Det är så längesen nu en livstid bort känns det som. Jag gick senare både i min mormor och mammas fotspår och blev egen företagare.
För några år sedan började min äldsta dotter Emelie jobba extra hos mamma (sin mormor) jag var så stolt när mamma berättade hur duktig hon var och hur hon tog för sig och var vänlig och serviceminded mot kunderna.

De senaste åren har mamma varit dålig och haft mycket ont men på något otroligt sätt har hon ändå orkat kämpa på med butiken, speciellt det senaste året som verkligen var en kamp för henne. I slutet på Augusti strax efter att hon fyllt 63 orkade inte hennes kropp längre, samma dag som hon dog hade hon jobbat i butiken, hon kämpade verkligen in i det sista.

Jag själv fick samtalet mitt i natten, mamma finns inte mer, chocken, tårarna, det blev såklart ingen mer sömn den natten, skakig och rödgråten samlade jag ihop mig tidigt på morgonen för att åka och jobba, jag hade sista dagen på ett Bruksläger och alla hade kommit långväga ifrån för att gå kurs för mig, man ställer inte in och så är det bara, jag vet inte riktigt hur jag tog mig igenom dagen, men det gjorde jag, nämnde dock inte ett ord om vad som hänt, då hade jag aldrig klarat genomföra dagen. Den dagen fanns mammas arbetsmoral med mig.

I all chock fanns alltså butiken, hennes livsverk och något vi växt upp med.

När någon dör fryser de alla konton så även hennes företagskonto, på banken ryckte de bara på axlarna och förklarade att det bästa/lättaste var att låta fakturorna förfalla och försätta butiken i konkurs, (även fast det fanns pengar på kontot) något vi vägrade, vi har kämpat i stor motvind med alla myndigheter (det verkar som mamma är den första egna företagaren som någonsin gått bort, ingen vet något) men nu vet vi massor som vi inte visste innan. Som tur är har alla leverantörer varit tillmötesgående och välvilliga.

Nu är butiken såld och förhoppningsvis kommer den blomstra lika fint som den en gång i tiden gjorde det är mycket upp till er Säfflebor, jag vet att mamma skulle vara så glad över att den får leva vidare, ännu gladare hade hon varit om hon visste att just nu i skrivande stund jobbar hennes barnbarn min dotter extra i butiken.