För flera år sedan var jag ute på resande fot och besökte stadens Brukshundklubb för att träna min hund.

Jag var ensam på klubben när en bil kommer, ut kliver en man med sin Schäfer. Just då har jag paus så jag ser hur han stegar ut på planen, redan där får jag en olustkänsla, han ser ut att koka av vrede och rycker och sliter i sin hund.

I handen håller han en apport, han ställer upp med hunden vid sin sida och kastar ut apporten, vrålar apport till sin hund som springer ut griper apporten och tuggar hela vägen in till mannens sida, han bannar hunden, sliter åt sig apporten och detta upprepar sig säkert 15 gånger, den stackars hunden är helt fantastisk han fortsätter att hämta apporten trots att allt han får är skäll.

Jag sitter och ser detta med rejält ont i magen, jag skulle vilja rusa fram och rädda den stackars hunden som kämpar.

Jag tänker att om han blir fysisk måste jag stoppa detta oavsett hur rädd jag känner mig, skulle tro att min närvaro kanske hindrade honom från att bli det.

Plötsligt kopplar han upp hunden högröd i ansiktet och stegar av planen och åker därifrån.

Kvar sitter jag med tårar brännandes i ögonen och ilska bubblandes i kroppen.

Så mycket orättvis träning det finns! Så mycket hundar som får ta så mycket skit, jag hoppas att det här var ett extremt fall, men det behöver inte vara så här extremt för att ändå vara orättvist mot hunden, vad ska hunden kunna lära sig av ett tappat humör, på vilket vis stärker det relationen, vilken känsla och vilka minnesbilder får hunden.

Är du på dåligt humör? Träna inte! Blir du på dåligt humör när du tränar? Sluta träna! Ta inte ut ditt dåliga humör på hunden, hämta en spegel och vråla åt dig själv en stund, hunden gör nämligen inte fel, den gör det bästa den kan utifrån de förutsättningar du gett den.