I söndags tävlade vi appellen i Västervik men, förberedelserna inför tävlingsdagen började för flera månader sen. Vi har länkat ihop alla delar till moment, sätt ihop momenten till en helhet, störningstränat, utvärderat, monterat isär igen och detaljtränat, satt ihop och stämt av, pillat åter med detaljer, kedjat, successivt byggt upp uthållighet i uppgifterna och en säkerhet i utförandet oavsett störningar så som nya platser, nytt folk, nya hundar (platsliggning och runt om) Dessutom har vi spårat på många olika underlag och med olika spårläggare.

För Frö´s och min del har det handlat mycket om att jobba inte bara med moment och kedjor utan nästan mer om att vara i ”bubblan” no matter what!
Hon är en hund som vill ha kontroll på sin omgivning, mycket vakt och stor integritet, de här delarna har vi tränat extremt mycket på och vet man inte om att hon är sådan tror jag inte man tänker på det när man ser henne. Däremot så kanske man ser att jag ständigt jobbar med att förstärka rätt beteende och har en plan för vad jag eventuellt utsätter henne för eller inte utsätter henne för. Jag upplever att vår ”bubbla” är stark och att hennes uppgiftsfokus är stort, hon har blivit jätteduktig på att stänga ute allt som händer runt oss, vilket jag också fick en fin bekräftelse på på tävlingen.
Hon är den typen av hund som många skulle säga – den där måste du ha tummen i ögat på! Jag säger tvärtom, jag måste visserligen ha mycket fokus på henne och vår omgivning för att kunna förstärka det jag vill ha, hon är redan osäker på andra hon behöver absolut inte en person till i sin tillvaro att vara osäker på. Hon ska kunna ha full tillit till mig och det innefattar att jag ”skyddar” henne mot situationer som hon tycker är jobbiga och istället lär henne att hantera det hon måste kunna hantera tex i träning- och tävlingssituationer, det byggs upp successivt genom positiv träning. Jag kan numera ta av kopplet och lita på att hon väljer mig oavsett, det är en fantastisk känsla men också en färskvara som inte får tas förgiven.

På lördagen packade jag, Emelie (min dotter) och hundarna in oss i bilen och drog till Västervik. En lång resa där vi fick mycket tid att prata träning och tävling. När vi anlände på eftermiddagen åkte vi direkt till Västervik BK för en generalrepetition, planen var att hålla träningen lätt, bygga självförtroende på den nya planen, belöna mycket och ha riktigt kul. Det är lätt hänt att man ställer alldeles för höga krav och att eventuella tävlingsnerver ställer till det i träningen strax innan tävlingsdagen, nu måste allt bli perfekt! Hunden gör kanske fel och vi blir desperata i våra försök att fixa dem, detta gäller också i uppvärmningen på tävlingsdagen, men jag tänker samma där, glädje och lätta uppgifter. Det gäller också att ha tilltro på att vi som ett team kommer klara av det.

Vi åkte från klubben med en god känsla. Vi la oss tidigt för att vara ordentligt utvilade på tävlingsdagen.

På tävling är det absolut viktigaste att vara fullt fokuserad på hunden och på mina och våra uppgifter tillsammans, allt som man kan påverka, det man inte kan påverka såsom resultatet, poängen, omgivningen och störningarna måste man lägga åt sidan. Likaså alla katastroftankar, tänk om än det ena än det andra. Istället försökte vi fokusera på det positiva.

Emelie fick startnummer 2 och jag fick nummer 8, perfekt eftersom det då fanns gott om tid att hjälpa, titta och sen fokusera på sitt eget.

Emelie och Inkas spår gick kalasbra, (dåligt filmat dock eftersom jag spänt kollade vid sidan av kameran också) hon var klockren och hittade och kom med alla tre pinnar. En lycklig unge och hund efteråt. 10/10 på spåret.

Mitt och Frö`s spår gick också bra, hon spårade fint men gick över andra pinnen, hon var väldigt laddad efter att ha kikat på allas spår innan så kanske det var det som gjorde att hon missade, strunt samma, jag är nöjd hon markerade de hon hittade fint och tog vinklarna jättefint. Vi fick 8/8 på spåret.

Åter till klubben och nu var det dags för budföring, jag avstod, har inte tränat in detta med Frö, det är ju ett moment som försvinner fort och Frö är som sagt inte så social. Social är dock Inka, Emelie har tränat flitigt, vad som händer ser ni på filmen, kan dock avslöja att vi fick oss ett gott skratt. Härliga hund!

Platsliggningen gick också bra alla åtta hundar låg, hunden bredvid Frö pep och skruvade oroligt på sig men Frö fokuserade på sin uppgift och mig hela tiden.

Slutligen var det dags för lydnaden. Emelie värmde en stund innan hon gick ut på planen med lite koncentrationsövningar, jag stod på verandan och höll tummarna hårt, det blåste mycket vilket gjorde det svårt att höra tävlingsledarens kommendering i fotgåendet vilket ledde till några missförstånd, men Emelie höll huvudet kallt och fortsatte vidare ändå. Programmet flöt på som en dans och de visade verkligen vilket fint samspel de har tillsammans.

 

 

Min och Frö´s lydnad kändes också bra, några småmissar här och där men den största vinsten för oss var att vi var i ”bubblan” och stängde ute allt runtom. Vi hade fantastiskt kul genom hela programmet! Jag är så glad att jag gett henne tid att mogna in i detta, hon känns så redo för alla utmaningar som väntar.

 

 

Nu är ett nytt delmål satt – lägreklass väntar på oss båda i vår.