Det finns barn som föds musikaliska de kan ta ton direkt, de sjunger rent och klart, kan ta vilken tonartshöjning som helst, de kan ta upp ett instrument och i stort sett bara börja spela på det. Min dotter kan kallas ”hundikalisk” redan som riktigt liten kunde hon läsa våra och andras hundar utan och innan. När hon var med mig på jobbet (drev hundpensionat och dagis då) visste hon vilka hundar man kunde prata med och klappa och vilka hundar som ville bli lämnade i fred, hon vann dock de flesta hundars förtroende efter bara en liten stund, aldrig genom att vara påstridig utan bara tålmodig, lugn och vänlig.

Hon var inte gammal när hon höll i en klicker för första gången och shajpade olika tricks med en otrolig tajming. Såklart har hon varit med mycket när jag hanterat och tränat hundar men jag är osäker på hur mycket påverkan det egentligen har haft, känslan finns där på ett så självklart sätt ändå.
Det är en sådan glädje att se sina barn hantera hundar med sådan innerlig kärlek och respekt. En hund finns alltid där med sin fulla tillit, den lyssnar alltid, den delar med sig helt ohämmat av all sin kärlek, den lär en dessutom att ta ansvar, får en att känna sig trygg, det finns inga bättre läromästare och lyckopiller.

Ibland får jag ståpäls över hela kroppen när jag ser dem tillsammans det är en så fin relation, de litar på varann fullt ut, det finns inga krav, inga hårda ord, ingen irritation bara glädje, förtroende, vänlighet, lekfullhet och bus. Inka gör vad som helst för min dotter inte för att hon måste utan för att hon vill! De gör det båda två för att de vill, för att de har roligt tillsammans, för att de delar ett stort förtroende för varann, precis som det ska vara i en relation mellan människa och hund <3