Månad: maj 2015

Att ratta en formel ett bil

Publicerat den av Gameonpuppy

Jag delade ett litet filmklipp i en grupp på facebook för ett tag sen och fick många frågetecken kring det (se klippet nedan)

Jag går fot med Frö och samtidigt går en träningskompis med en leksak framför. Men så ser ju inte en transport i Ipot ut! Nej det gör den inte! Det är sällan någonting i början av vår träning ser ut som slutresultatet kommer göra.

 
En hel del funderar nog på framförgående filmerna också, (se Game on puppys fb sida) så där ser ju inte ett framförgående ut! Nej helt rätt. Men som i all träning finns det en tanke med att dela upp och grunda varje del ordentligt, vi får ett betydligt stabilare och säkrare moment i slutändan. Tar vi framförgående till exempel så vill vi först lära hunden att stå stadigt, helt motsats till det som senare ska hända, nämligen att hunden ska gå framåt. Men varför? Jo för att vi vill lära hunden att fokusera blicken framåt, ett stort problem som man kan få i momentet är nämligen att hunden hela tiden slänger blickar bakåt mot föraren och därmed går vingligt, snett och kan dessutom lätt vända och komma tillbaka. Varför ska hunden stå stilla? Jo för att det är lättare att lära hunden genom att dela upp i mindre delar, ska jag jobba med att hunden ska gå framåt, gå rakt och hålla blicken låst fram, ja det säger sig självt det blir för svårt, för många kriterier på samma gång = pannkaka!
Vi lär alltså hunden att stå medan vi successivt förflyttar oss bakom – sen fokuserar vi på blicken framåt – därefter börja gå framåt – hålla riktning osv. grundar varje del ordentligt innan vi lägger ihop till ett moment.

 

Hur tänker jag då kring lydnaden i skyddsarbetet?

Lite som apportering kanske, det skulle vara plättlätt att få Frö att apportera hon har stort föremålsintresse, om jag kampar med apporten och kastar den (eller för den delen bara kastar) så skulle hon snabbt springa ut och hämta den. Men skulle hon ha rätt fokus? Skulle hon gripa den korrekt, hålla den i ett fast grepp? (utan tugg) Skulle hon komma in i full fart och göra en ingång? skulle hon släppa? Troligtvis inte! Jag skulle få massa slarv, antagligen skulle jag behöva bråka med henne, jag tror inte hon skulle vara särskilt intresserad av att involvera mig i apporteringen, hon kan ha kul med den helt på egen hand.
Så precis som i exemplet med framförgåendet vill jag dela upp och grundligt lära in varje del innan jag sätter ihop det till ett moment.

Så om jag la upp en film där Frö står och håller apporten medan jag försöker få henne att tappa den, så liknar den delen inte momentet överhuvudtaget, så ska ju inte en apportering se ut! Nej men det är en del av vägen dit.

Okej så att få gå i bett och kamp = en stor fläskfileé gånger 1000 rent belöningsmässigt. Vad händer då om jag tänker att nu ska Frö gå vid min sida i rätt position och samtidigt titta på det hon allra helst vill ha, kommer hon ha någonting annat i huvudet än fläskfileén som dinglar framför henne? Nej troligtvis inte, skulle jag behöva bråka med henne för att hålla henne kvar hos mig? Ja antagligen!
Därför vill jag jobba mycket med övningar som bygger på självbehärskning och att inte låsa sig på saker hon vill ha. Allt går genom mig och gör man rätt så får man. Rätt beteende leder till belöning.

Men hunden ska ju inte titta på föraren i en transport med en figurant framför, jag lär ju in fel beteende! Eller!?
Men ta som exempel när jag lär lydnadshunden att fokusera på mig och släppa allt runt omkring genom uthållighetsträning och störningsträning och sen helt plötsligt vill jag tvärtom lära henne att fokusera framåt mot en ruta, en kon eller ett hopphinder. Har jag då lärt in ett felbeteende kommer hon aldrig kunna fokusera framåt? Jo för jag lär henne det senare när jag har grunden med en bra kontakt, har det någonsin varit svårt? Nej! Kommer det bli svårt att lära Frö senare att fokusera på en stor belöning, ja vad tror ni? Allt handlar om kriterier och att man får det man förstärker oavsett om vi sysslar med lydnad, agility, bruks eller IPO.

Min dotter började träna agility med vår Kelpietik för något år sedan, hon är jättebra lydnadsgrundad, bra stadga, lyssnar, kommer tillbaka med grejer osv. Agility är nog det roligaste den hunden vet, vad hade hänt om hon inte haft så bra lydnad? Hon hade tjuvat, inte lyssnat, inte suttit kvar osv. Hade det blivit rolig träning? Nej antagligen inte, varken för förare eller hund.

Samma tänker jag om skyddet. Skyddsarbetet är agilitybanan och med bra lydnadsgrunder kommer den bli angenäm.

I en kommentar skrev någon att Frö verkar vara den lugnare typen malle, jag blev jätteglad för den kommentaren, för det betyder att min träning gett resultat, hon kan behärska sig bra, hon har bra stadga, hon går inte in i låsningar och hon jobbar ihop med mig utan överslag av något slag. Hon är balanserad i det mesta. Inget av detta har varit gratis!

Genom leken jobbar jag med djupa bett, lugn kamp, hålla fast oavsett belastning och att släppa direkt på signal, här har jag dock fått det mesta gratis, liksom att springa i full fart och ta fullbett i en bitstock. Att bevaka med skall kommer också lätt. Hon plockar lätt fram känslor vilket jag just nu inte alls vill ha, det får i så fall komma senare, allt ska vara en lek nu. Hon är fortfarande en stor valp.

Innan jag sätter mig i en formel ett bil vill jag gärna ha en ratt att styra med, att få upp bilen i flera hundra kilometer i timmen kommer inte bli något problem. Att göra det utan ratt blir katastrof.

Naturligtvis kommer jag göra många andra typer av övningar med Frö för att få henne i bra balans och med rätt fokus och öka på kriterierna efter hand. Vi kommer också liksom all annan träning lära oss efter vägen och revidera träningsplanen, jag påstår inte att alla tankar jag har är rätt, det finns inget facit mer än just hunden, din hund är ditt facit. Alla hundar är olika.

Är de här tankarna nya, nej allt handlar väl om vilken träningsfilosofi vi har, vilka principer vi följer. För mig känns det viktigt att vara tolerant nog att låta var och en vara saliga på sin tro. Men om någon är nyfiken kan jag berätta hur jag tänker och för de jag har på kurs kommer jag dela med mig av allt jag genom alla år lärt mig. Men annars kör på din plan och försök låta andra göra detsamma. Vi delar trots allt samma intresse, att ha roligt ihop med våra hundar. Peace out! 🙂

/Jessica

 

 

Så lär jag Frö att pausa

Publicerat den av Gameonpuppy

Med tre hundar i träning blir det mycket byten, jag tränar ett pass (hur lång tid vi håller på beror på vart i träningen vi är) sedan pausar jag den hunden och tar nästa.
Lat som jag är så orkar jag inte hålla på att ränna fram och tillbaka till bilen. Jag kan välja olika strategier, lägga hunden lös eller binda upp. Riva och Inka kan jag lägga lösa utan problem, Frö håller just nu på att lära sig detta och det är nödvändigt, när jag binder upp henne stressar och skäller hon i början och det stör de andra hundarna (och mig.) Så just nu lägger jag en kampanj på detta.

Mitt mål: Frö ska kunna ligga lös och vara tyst när jag tränar med någon av de andra hundarna.

 

Så här ser träningen ut:

Frö får lägga sig frivilligt (vill inte använda kommandon förrän hon förstår uppgiften)

Jag har tränat en hel del stadga genom omvänt lockande sedan tidigare. Nu blir det i en helt ny situation då hon ska ligga när jag tränar en annan hund, jag börjar lätt, en liten lugn fotövning med Riva, där fokus inte ligger på Riva utan på Frö, jag lämnar Riva ofta för att gå och belöna att Frö ligger kvar.

Successivt så kommer jag trappa upp störningen (träningen med Riva/Inka) genom att röra oss lite snabbare, belöna lite hetare, springa, leka, kasta föremål, på olika avstånd och i olika miljöer.

Om Frö reser sig så går jag bara dit och låter henne lägga sig igen, hon kommer snart märka att det lönar sig bättre att ligga. Ligger man så får man belöning i form av godis, lek och nya träningspass.

Text och film: Jessica Johansson

Min Riva

Publicerat den av Gameonpuppy

Då har vi kommit fram till Riva min Border-Collie. Är man som jag uppväxt på en Schäferkennel och bara kört Schäfer så är det inte helt naturligt att byta ras så där. Därför var det ganska mycket hemlighetsmakeri kring henne, jag tänkte vem kan motstå en söt valp så jag hämtade hem henne och bjöd sen hem mina föräldrar som blev något förvånade. Flugsnapparen som pappa kallar henne.

Varför lämnade jag då rasen Schäfer? (Jag vill inte kalla det att jag lämnade, jag tar bara ett litet uppehåll.) Jag har skrivit om det förut, jag är nyfiken och jag har en bucketlist på raser som jag vill leva med och träna innan jag dör och B-C var en av raserna på den listan. Det är så extremt berikande att träna olika typer av hundar och jag är så glad att jag fått/får möjligheten att göra det.

Det finns en uppfattning om att B-C`s i stort sett är färdiga från start, att de är extremt lätta och visst de allra flesta är lättlärda, arbetsvilliga och lättmotiverade. Men! Man ska inte glömma bort att de lika lätt lär sig fel, att många av dem väldigt lätt hamnar i låsningar (det ligger i rasen att kunna fixera vid det de vallar och naturligtvis finns den egenskapen med även i annan träning,) de är känsliga och kan lätt bygga på sig rädslor av olika slag.

Att gå från Schäfern som spottar i nävarna och säger kom igen till allt, till en B-C som känner av minsta lilla humörsvängning och som sa hej då om jag var det minsta irriterad (behövde inte vara på henne) var en omställning som hette duga. Att bli petnoga med kriterierna för att allt fastnade fort och att ofta behöva stanna upp och tänka till för att jag fick någon annan extra rörelse på köpet än vad jag faktiskt just då tränade, ett exempel är när jag tränade bakbenssrörelse på kloss och samtidigt fick med en konstig huvudrörelse (fick kämpa ett tag med att få bort den.) Tajming fick helt enkelt en ny innebörd.

Riva växte upp med två Schäfrar, små barn, hästar, hundpensionat på gården och en matte som just fått upp ögonen för klickerträning, jag tror allt detta bidrog till att hon idag är en väldigt stabil, oberörd och orädd hund. Hon har alltid varit med överallt: på kurser, när jag gått med pensionatshundar, när jag var ute och red, på läger, i lekparker, på barnvagns turer osv.

Jag hade en plan redan från start jag ville inte ha en B-C som klättrade på väggarna, därför var jag noga med att lära henne slappna av i olika miljöer. Jag ville inte att hon skulle bli skottberörd, eftersom jag ville tävla bruks. Jag startade därför tidigt med ”ljudträning” hon fick som valp leta godis under skrammelgrejer, jag gick vid pistolskyttebanan och där lekte vi. Jag tränade ofta till ljudet från en skott/åska/smällar CD och jag körde uppletande med skott i bakgrunden.
Jag jobbade också mycket med antilås träning, alltså orka släppa saker som rör sig, inte fixera vid något, allt genom positiv träning. Jag jobbade mycket med externbelöningar och störningar. För att få måste man göra och ju fortare man gör ju fortare kommer man åt det man vill ha, detta har jag jobbat mycket och grundligt med.

Är hon då en hund utan rädslor? Ja idag är hon en trygg hund som visst kan bli skrämd men det är för helt normala saker som jag också kan hoppa till för.

När hon var unghund och allmänt spökig blev hon rädd för en skogsmaskin som körde på klubben där vi tränade och flydde av planen, när hon till slut kom tillbaka efter övertalning var hon skärrad och blockerad, så jag tog med henne satte mig på trappen till stugan i närheten av maskinen och där satt vi utan att göra något, när han tog lunch och maskinen tystnade gick vi fram till den, jag började prata med maskinen och berömde henne allteftersom hon blev modigare och modigare och efter någon halvtimme letade hon gömda godisar på maskinen. När föraren kom tillbaka gick vi tillbaka till trappen och satt och tittade på, detta höll jag på med en hel vecka och efter den veckan reagerade hon bara positivt på maskiner. Vad som hade hänt om vi inte löst upp situationen vet jag inte, jag kan bara spekulera, hade jag sätt mig i bilen när hon blivit rädd och kört därifrån, hade hon då kunnat beträda en appellplan igen? Hade hon kunnat möta en skogsmaskin på gatan? Hade rädslan senare smittat över på andra fordon? Tja jag vet inte, men jag är glad att jag la en vecka på att jobba bort den rädslan. Vad skogsmaskinföraren tänkte kan jag lätt gissa, tror de tankarna kan ha inkluderat en tvångströja och psykakuten 😉

Den här lilla hunden kommer alltid ha en stor plats i mitt hjärta den otroliga resan som jag gjort med henne är svår att beskriva. Jag utvecklades oerhört mycket som tränare och allt som jag lärt mig genom henne är jag så otroligt glad och tacksam för, hon har lärt mig innebörden av ordet fingertoppskänsla, att ha tålamod, att inte vara rädd för att det ska bli fel utan se felen som en viktig del av träningen, att se alla problem som roliga utmaningar. Hon är en underbar hund på alla sätt och vis. Hon blev en lysande liten brukshund som briljerar i skogen och sedan en liten lydnadsstjärna som intar alla tävlingar med en viftande glad svans, hon är alltid på i exakt rätt ögonblick och ställer upp i vått och torrt, dag som natt. Genom henne öppnade sig en dörr till toppskiktet i lydnaden, hon tog mig till talangtruppen vidare till spetsgruppen ut på rankingtävlingar med fina resultat och sen ut på SM där hon återigen bevisade vilken otrolig hund hon är och om några månader är det dags för nästa SM.
Hon må vara liten men i mitt liv är hon en av de största!

Text: Jessica Johansson

_G6Q9960